Mamma

För två år sedan dog min mamma. Det sägs att tiden läker alla sår och jo, såren läker nog. Det sägs också att livet går vidare och även där håller jag med. Livet går vidare och det är väl fantastiskt hur bra det kan bli. Hur bitarna faller på plats. Hur man faktiskt blir lycklig och glad igen.

Det är också så, att djupa sår lämnar ärr.
Det är också så, att livet blev annorlunda.
Det är också så, att det alltid kommer att fattas en bit.

Hon fattas mig så vansinnigt ibland. Vi lägger nu vårt livspussel utan henne hos oss och det kan liksom aldrig bli riktigt som det skulle vara.

1 kommentar

  1. Så sant. Så sant. Det är precis så. Min pappa dog då jag var 16. Nu har jag hunnit fylla 43 men det fattas en bit ändå. Alltid! Fast livet förstås är gott ändå. När jag blev 32 minns jag hur underligt det var att tänka att från och med nu har jag levt mer av mitt liv utan pappa än med. Men i känslan blir det aldrig så. Barndomen är så vid och en så´n stor del av ens liv. Så det känns fortfarande som att det är tiden med pappa i livet som är livet som det borde vara. Det är liksom referensramen för ”det riktiga”, ”det rätta”.
    Jag kan ibland trösta mig med att sorgen och vemodet lärt mig att känna tacksamhet och ödmjuket, och gett mig ett djup i livet som ger små ting stor mening. Den bottenlösa sorgen har format mig till en person som jag tror jag tycker mer om än den jag annars skulle ha varit.
    Kram.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.